Jag är bekännande protestantisk kristen. Jag bär ett kors runt halsen och jobbar ideellt som konfirmationsledare. Jag har inga alls problem med att säga jag tror på Gud. MEN: Det är inte något jag öppnar en konversation med. Frågar någon om jag tror, så svarar jag ja. Men jag trycker inte upp min religion i fejjan på folk var femte minut och dumförklarar dem för att de inte "tror rätt".

Det heter att TRO inte att VETA, vilket är något som fanatiker har riktigt svårt att förstå. Jag kan varken bevisa eller "veta" (som man t.ex. vet att mat är föda) att Gud finns, men jag tror det av diverse skäl som är onödiga att dra upp just nu. Därför blir jag obotligt riktigt blubbfisk förbannad på folk som inte respekterar andras tro och åsikter. Detta gäller människor från alla grupper, kristna, muslimer, judar, hinduer, ateister, feminister... etc. Tydligen är det väldigt svårt för vissa personer i samhället att förstå att man inte kan kalla alla som inte tänker som en själv för idioter.

Går man sedan till personangrepp då blir jag så arg att jag helt ärligt talat funderar att gå ifrån mina principer och slå till personen på käften. "Gud finns/finns inte för att det står så här i bibeln/koranen" är inget bevis för att det är så! "Vissa män är svin" är inte ett bevis för att MAJORITETEN är det! "Ost smakar bäst av allt eftersom jag säger det, säger du emot är du ointelligent" är VERKLIGEN inget bevis. HUR SVÅRT ÄR DET ATT STOPPA IN LITE "Jag tror", "Jag tycker", "Jag anser", "Enligt min åsikt"?!

Nu ska jag lugna ner mig lite och spela zelda annars kanske skärmen på Kurt (alias min lilla skoldator) får en dejt med min högra knytnäve.