Tog en väldigt härlig och väldigt kall promenad förut. Blev falsksång, tårar och små kapplöpningar med hunden. Precis som det ska vara. Fast ändå inte. Jag saknar stället där jag bodde innan. Långt bort från civilisationen med en underbar natur. Stigar där man kunde gå i flera timmar för sig själv och bara kunna andas ut och ägna lite tid åt att vårda sitt inre. Sånt går inte här. Här kan man inte ställa sig och skrika rätt ut för då stör man alltid någon. Men det är också det enda jag saknar med det stället. Att kunna sova en timma längre och inte behöva byta buss är verkligen att föredra.