Priset för årets klantigaste människa går till...

Mig. I år går priset för årets klantigaste människa till mig, har jag själv bestämt. Självklart ska ni få en förklaring men med ett varningens ord - det kommer vara en rätt så virrig och stökig text. Känsliga MVG barn i svenska varnas för bristande grammatik, meningsuppbyggnad och fjortisspråk. Äh who am I kidding, jag är ett MVG barn i svenska (för er yngre med nytt betygsystem, B och A barn).
 
Igår var jag stolt över mig själv. Jag var stolt över att jag beslöt mig för en sak och sedan fullföljde den saken. Allting började med att jag skulle hämta en klänning hemma hos Johannes samt dra till köpcentret som ligger en 15-20 minuters promenad från hans lägenhet. (Bara för att klargöra, jag har ett busskort som gäller inom Göteborgs kommun och Johannes bor strax UTANFÖR Göteborgs kommun jag har därför inget färdbevis som gäller i området där han bor). Allting går finemang till en början. Jag hämtar klänningen, passar på att byta väska (ja jag är tjej, vi gillar att äga flera väskor) och traskar sen bredvid min prins och hans cykel in till köpcentret. Får fixat allt jag skulle fixat och hemfärden tar vid. 

Det är nu beslutet jag var (just det, var inte är) stolt över dyker upp. Jag hade nämligen 3 alternativ för att kunna ta mig hem. 
 
  1. Tjuvåka den första biten till Göteborg 
  2. Gå bort till kommungränsen och ta bussen därifrån
  3. Gå en längre sträcka tillsammans med Johannes samt cykel för att sedan ta spårvagn
 
Jag valde nummer tre och alla som känner mig vet att jag avskyr motion och undviker det helst helt och hållet. Därför var det överraskande när jag började lunka på där hela vägen (okej jag klagade och fick lite snålskjuts på Johannes cykel då och då men om vi bortser från det) och jag var väldigt stolt över mig själv. "Det här ska jag minsann blogga om" tänkte jag förnöjt och var sådär lagom stöddig. Tog faktiskt lite mer än en timme!
 
Jag kom så småningom fram till spårvagnshållplatsen och bestämde med prinsen att mötas utanför hemköp där hemma. Väl på spårvagnen inser jag en sak som gjorde att jag inte längre var så vidare stolt över mig själv. Om ni minns så bytte jag ju väska hemma hos Johannes? Jag fick med mig plånbok och annat smått och gott dock varken busskort eller nycklar. Ni kan bara föreställa er känslan i maggropen som infaller sig när man måste ringa upp sin prins och generat meddela att han måste cykla hem och hämta nycklarna och kortet. "Det här ska jag minsann inte alls blogga om" tänkte jag då och var sådär lagom skamsen. (Ha tji på mig för här sitter jag och skriver, minsann!)
 
Så slutar den här historien med att jag satt en timme väntandes på en bänk och Johannes hade väldigt ont i benen. Sedan åt vi fisk. Sprödbakad för den delen. 
 
 
Yours sincerely invisiblefrog
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0