Känslan av att inte passa in, att min humor var udda, att min klädstil var tråkig och framförallt min oförmåga att våga testa på olika sociala tillställningar. Min personlighet stod inte ut från mängden, men den passade inte in heller. Den var så att säga osynlig. Jag kunde ofta känna mig precis så: osynlig. 

De mentala murar jag byggde inom mig, i ett försök att återvinna lite av min självständighet, stjälpte mig mer än det hjälpte. Jag drog mig undan från människor och hade alltid en bok under näsan vilket självklart resulterade i att jag inte blev en del av samtalen. Jag satt alltid med, men deltog inte. Eller som jag beskrev mig själv för min pojkvän första gången vi pratade med varandra:

"Jag syns inte men jag ser allt"


Har min humor ändrats? Inte ett dugg.

Har mina värderingar ändrats? Nepp.

Har jag ändrat personlighet? Faktiskt inte.


Det som har hänt är att jag accepterat mig själv och hur jag är. Istället för att försöka efterlikna alla andra pusselbitar för att passa in så sparkade jag sönder kanterna runt pusslet och placerade min ända bredvid alla andra - precis som jag är. Jag passar in även om kanterna blir ojämna. För egentligen finns inga kanter. Det var jag själv som hade skapat dem. 


Om två månader tar jag studenten. Då börjar ett nytt liv, på en ny plats med nya människor. Fast den här gången är jag föreberedd. Den här gången kommer inget pussel existera eftersom jag inte tänker skapa det. Den här gången ska jag interagera direkt och låta min personlighet skina likt en gul ost som någon målat i guld (underbar beskrivelse... minus att ost är äckligt). 

Att passa in är inte att vara en i gänget. Det är att kunna anpassa sig så man kan prata med både gänget - och alla utanför. Kan då inte andra människor acceptera dig som den du är, ja då är det väl de som inte passar in? 

Jag har absolut ingen aning om det finns någon som helst mening med det här inlägget mer än att jag blir sentimental över att jag snart inte kommer gå i Nv08a längre. Skit också.


Yours sincerely