Dagens fundering
Give me a break
Suveränt och toppen tycker jag!
Det tycker inte alla som går emot honom och kallar honom både det ena och det andra (framförallt antifeminin man, vilket jag själv blivit kallad några gånger fast jag uppenbarligen inte bär på manligt könsorgan).
Vill man inte alltid bli vald eftersom man är bäst på det man gör? Hur många kvinnliga artister (eller för den delen manliga) vill bli valda bara för att de har ett visst organ mellan benen? När jag jobbar som fadder vill jag att de ber mig hålla i en andakt eftersom jag är bra på det, inte för att det de andra gångerna varit en man och man vill vara för jämställdhet (läs falsk jämställdhet).
För att festivalen ska kunna gå runt krävs att folk köper biljetter. Folk kommer inte köpa biljetter om det är artister som är lite så där halvdana även om artisterna är kvoterade och festivalen "jämställd". Det är ju en ren förolämpning mot de riktigt duktiga manliga och kvinnliga artister som har FÖRTJÄNAT sin plats på festivalen men som får se andra glida in på räckmackor.
Om man tycker jämställdhet handlar om kvotering och 50/50 indelning är man fel ute enligt mig. Lika rättigheter och skyldigheter för båda könen. En kvinna som gör ett lika bra jobb som en man ska ha samma lön för samma arbete. En man som gör sämre ifrån sig på arbetet än en kvinna ska ha sämre betalt och tvärtom. Det ska löna sig att vara duktig på det man gör, oavsett kön.
Kvotering... give me a break.
Point of no return.
Det var inte så märkvärdigt egentligen. En namnteckning, något datum och en massa ointressant text.
Fast jag tog ett stort steg när jag skrev ner några tecken med bläck. Steget ut i vuxenlivet. Att flytta hemifrån. Borde jag inte känna någonting då? Glädje? Rädsla? Förväntan? Åtminstone lite nervositet? Jag borde göra det ja, men jag gör det inte.
Jag känner ingenting. Inte ett skvatt. Jag vet inte om det är att det inte sjunkit in än, att min hjärna är okapabel till att förstå att jag inte bor hemma om två månader. Eller om det är för att jag redan har vant mig vid tanken såpass mycket att det inte verkar speciellt.
Jag vet inte. Jag bryr mig egentligen inte heller. För nu är det gjort, och mer kan man inte göra åt det. Bara att gilla läget liksom. Crossed the point of no return.
För att sabba det dramtiska med inlägget vill jag meddela att jag just lagade mat åt mig och älskling. Pytt i panna och snitchel - glamouröst jag vet. Det smakade oglamouröst och menlöst. Perfekt beskrivning av grodan med andra ord.
Insikt.
Jag bytte om framför spegeln i mitt rum, något jag alltid gör varje kväll, men den här gången var annorlunda.
Varje kväll har kantats med kritiskt granskande och stenhårda blickar.
"Shit ser ju gravid ut när magen putar ut så"
"Varför ser mitt hår ut som en golvmopp?"
Osv.
Kommentarerna har haglat ner och rispats in i min själ. Lämnat öppna sår, färdiga för omvärlden att strö salt i genom blickar, ord och gärningar. Visst har många hällt liter av salt. Visst har det svidit. Visst har det ibland blivit för mycket.
Ändå lyckades jag se det. Det där jag inte kunnat se på år. Det där som inte mina ögon varit kapabla till att se under allting jag staplat i vägen.
Och jag kände hur, kanske inte alla, men några utav såren började läkas.
Mina fel och brister är bara fel och brister om jag, eller andra, gör de till det. Att acceptera sig själv och sitt utseende är inte alltid egoism eller narcissism, det kan helt enkelt bara vara att inse att man är bra och fin som man är. Att man duger.
Mitt favoritcitat från bibeln:
"Du är alltigenom skön min vän, på dig finns ingen fläck." Höga Visan 4:7
Nästa: ESTLAND
Han åkte iväg idag, hem till sina föräldrar, och jag åker iväg i morgon. Jag åker dock lite längre, nämligen till Estland. Det känns... spännande. Jag som inte varit utanför Sveriges gränser sedan jag var 11 år. Familjesemestrar slutade jag följa med på efter det och har istället agerat djurvakt när familjen dragit iväg till Finland, England, Tyskland och Turkiet. Men nu ska jag alltså åka och vet inte om jag borde vara glad eller livrädd.
Varför jag ska till Estland? För att jag ska åka med den ena av mina konfirmandgrupper. Där blev ju resan genast lite roligare. Skönare människor får man leta efter! Har ett litet smärre problem dock: min bibel får inte plats i väskan. Inte bra det du... jag ska ju föreställa en förebild för unga kristna. Hm får helt enkelt kasta bort mina skolböcker, typiskt. Jag som faktiskt hade tänkt plugga det här lovet, suck vad besviken jag blir. (Ironin som strålar ut från mig borde räcka tre varv runt planeten).
Jag tror ni förstår att jag inte kommer kunna blogga när jag är borta - shit vad ska ni göra utan mig?
- Överleva, KANSKE?
Min pojkvän har fortfarande inte loggat in... känner mig ensam med mitt turkosa nagellack. Ska nog blanda ett glas O´boy med daim och sedan krypa ner under en filt framför Tv:n. Eller vänta... jag har ju ingen filt? Jag menade under den gigantiska klädhög som bildats efter att jag spenderat två timmar med att försöka få ner hela garderoben i väskan.
Yours sincerely invisiblefrog
Att passa in
På den tiden brukade jag beskriva min roll i skolan på ett speciellt sätt.
"Jag trivs som ett får gör i en vargflock"
Var jag utstött? Hade jag ondskefulla klasskamrater? Nej. Jag kan nog snarare säga att finare och bättre klasskamrater än de jag har är svåra att hitta. Det var inte på grund av någon annan jag kände mig utanför. Det var endast på grund av mig själv.
Känslan av att inte passa in, att min humor var udda, att min klädstil var tråkig och framförallt min oförmåga att våga testa på olika sociala tillställningar. Min personlighet stod inte ut från mängden, men den passade inte in heller. Den var så att säga osynlig. Jag kunde ofta känna mig precis så: osynlig.
De mentala murar jag byggde inom mig, i ett försök att återvinna lite av min självständighet, stjälpte mig mer än det hjälpte. Jag drog mig undan från människor och hade alltid en bok under näsan vilket självklart resulterade i att jag inte blev en del av samtalen. Jag satt alltid med, men deltog inte. Eller som jag beskrev mig själv för min pojkvän första gången vi pratade med varandra:
"Jag syns inte men jag ser allt"
Har min humor ändrats? Inte ett dugg.
Har mina värderingar ändrats? Nepp.
Har jag ändrat personlighet? Faktiskt inte.
Det som har hänt är att jag accepterat mig själv och hur jag är. Istället för att försöka efterlikna alla andra pusselbitar för att passa in så sparkade jag sönder kanterna runt pusslet och placerade min ända bredvid alla andra - precis som jag är. Jag passar in även om kanterna blir ojämna. För egentligen finns inga kanter. Det var jag själv som hade skapat dem.
Om två månader tar jag studenten. Då börjar ett nytt liv, på en ny plats med nya människor. Fast den här gången är jag föreberedd. Den här gången kommer inget pussel existera eftersom jag inte tänker skapa det. Den här gången ska jag interagera direkt och låta min personlighet skina likt en gul ost som någon målat i guld (underbar beskrivelse... minus att ost är äckligt).
Att passa in är inte att vara en i gänget. Det är att kunna anpassa sig så man kan prata med både gänget - och alla utanför. Kan då inte andra människor acceptera dig som den du är, ja då är det väl de som inte passar in?
Yours sincerely
The moment before madness
Det är som att jag sitter ensam i ett stort vitt rum. Left behind. Bortglömd, ratad och ovälkommen. Satt i en förvaringsbox för framtida användning. Utan någon ventilation som kan rena de desperata andetagen. Utan något fönster som kan värma upp min frysna kropp. Utan någon dörr att kunna fly igenom.
Skyller på för mycket filosofiplugg. Hjärnan brukar bli lite tossig då. Blev inte de flesta filosofer galna, begick självmord eller både och? Härlig kurs jag valt, don't you think?
Har en känsla av att det inte blir så mycket sömn i natt... blubbfisk också.
Yours sincerely invisiblefrog
Kommentar
Jag kommenterar däremot aldrig bloggar. Har aldrig känt behovet att vara tvungen att skriva någon mening eller två efter att ha läst ett inlägg och barnmat. Men idag var det väldigt nära att några ord slank ur mig. Väldigt nära.
Tittar man på kommentarer på bloggar skulle man för att göra det enkelt för sig kunna dela in de tre olika grupper. Den första gruppen är peppande och positiva kommentarer som är till för att glädja eller hjälpa skribenten till inlägget. De kan innefatta lovord, råd, konstruktiv kritik eller ett helt enkelt "håller med". Den andra gruppen är negativa och elaka kommentarer vars enda syfte är att trycka ner skribenten till inlägget så mycket som möjligt. De kan innefatta förolämpningar, kränkningar eller ett helt enkelt "idiot". Den sista gruppen är kommentarer där folk bara länkar sin blogg, och har oftast inte ens läst inlägget.
Just den andra gruppen är anledningen till det här inlägget.
Det finns en blogg som handlar om en ung mamma. Hon får dagligen kommentarer som ser ut såhär "du är ju helt jävla dum i huvudet", "psykopat", "hoppas SOC tar din fula unge ifrån dig, hora!", "Du borde inte få lov att ha barn" etc.
Nu nyligen har denna mamman varit på date med en kille och skrivit om det på bloggen. Självklart rasade folk över det, trots att samma människor nyss rasade över att hon inte tog sig ur sitt tidigare destruktiva förhållande. Det fanns vad jag skulle kalla fruktansvärt omogna människor som kommenterade väldigt onödigt elaka saker.
Varför känner människor ett sånt behov på att klaga på den här unga tjejen? Varför känner de att de måste upplysa henne om vilken dålig mamma hon är? Varför känner dessa människor en så stor längtan av att få någon att må dåligt så att de faktiskt lägger ner tid på att skriva en helt idiotisk kommentar?
Varför ville jag kommentera då? Nu kanske ni tror att det är för att jag ville försvara tjejen, men nej, så är det inte. Jag känner henne inte: därför yttrar jag mig inte överhuvudtaget om hennes liv.
Däremot ville jag väldigt gärna ge replik på just den här kommentaren:
"Man kan inte vara ”på G” på bara någon dag, herregud så jäkla osmakligt".
Vill gärna upplysa människan som tydligen inte anser att det ens är tillåtet att kyssas på första daten om en sak. Jag och min kille träffades via en kristen dejtingsida - chattade i ca 24 timmar - träffades - kysstes - blev ihop. Vi blev alltså ihop fast vi bara känt varandra i mindre än 2 dygn. Och gissa vad, nu kommer det roliga. 6 månader och en vecka senare: vi håller fortfarande ihop, och håller just på att bli sambos. Kärlek vid första ögonkastet finns, det kan jag vittna om.
Tänkvärt
Tror jag måste påminna mig själv om att inte glömma av mina mål. Och kämpa. Just nu kanske bördan känns extra tung, men när jag väl når mållinjen och kan kasta av mig min ryggsäck och lägga mig i gräset - då kommer det vara värt det.
Novell
Vinden fick en slinga av brunt hår att bryta sig fri från den pedantiska håruppsättningen. Den virvlade runt en stund och lade sig sedan till ro vid hennes högra, blågröna öga. Även om det kittlades brydde hon sig inte om att flytta undan den. Hon stirrade stint på stupet som bredde ut sig framför henne. Aldrig skulle hon väl ha trott att något så skräckinjagande kunde vara så vackert samtidigt. Det abrupta slutet av landmark som ledde in i en magisk värld där endast luft existerade. Hon slöt ögonen en stund och fantiserade om hur det skulle kännas att alltid leva där. En värld där hon levde ett med luften, där ingenting annat fanns som störde. Där hon bara flöt omkring. Utan att tänka. Utan att känna. Där hon bara existerade och sedan inget mer…
Hennes öron uppfattade ljudet av fotsteg och hennes sinne återvände till verkligheten. Ljudet närmade sig platsen där hon stod för att slutligen stanna upp. När hon kände handen som varsamt lades på hennes axel sköljde bara en lätt rysning igenom hennes kropp. Hon hade redan vetat att det var han.
Försiktigt lade han tillrätta den förirrade hårtesten på sin ursprungliga plats och lät sedan handen varsamt smeka längs hennes kindben. Med den andra handen förde han lätt hennes slanka kropp bakåt, bort från stupet. Hon kunde känna hans varma kropp mot sin rygg, känna doften av hans rakvatten. Samma lukt hon hade känt från hans kropp de senaste fem åren. Hon tog ett djupt andetag och drog in sötman och aromen av sin älskade medan hon fortsatte hålla blicken bort från honom. Mot fjärran.
– Älskling, det är snart dags.
Hans röst var len och orden präglades av omsorg. Hon hade aldrig förut känt sig så sorgsen över att höra hans ljuva stämma. Halsen snördes smärtsamt ihop och hon kände de välbekanta tårarna välla upp i ögonen. Det blev svårt att andas. Han måste ha känt hur hennes kropps ställning skiftade för han slog armarna om henne och började tröstande och långsamt vagga henne från sida till sida.
– Du vet att jag älskar dig Esmeralda. Du vet att jag för evigt är fångad av ditt hjärta likt en fluga är fångad i en spindels nät.
Hon svarade inte. Det var fortfarande svårt att andas normalt och orden fastnade i hennes hals innan de hann ut. Tårarna rann i smala linjer ner för hennes kinder och droppade ner på hennes blåsilvriga sjal. Ett litet sting av trygghet letades sig dock in i hennes ryggrad när hon kändes hans välbekanta famn. En lång tid passerade utan att någon sa något. Det var han som slutligen bröt tystnaden.
– Snälla, var inte ledsen. Hans röst var som en viskning och hon kunde höra smärtan i den. Du måste vara stark gumman.
Hans händer letade sig försiktigt ner till hennes mage där de vördnadsfullt smekte hennes utbuktning i små cirkelformade rörelser. Hon kände en lätt spark inifrån och kunde inte låta bli att le i all sorgsenhet vid förnimmelsen av stöten mot hennes inre.
– Du måste vara stark för er bådas skull.
Hon svalde hårt och vände sig om mot honom. Hans ögon var dystra men blicken lyste av en glödande passion. Ett litet försök till ett leende letade sig fram vid hans mungipa och han torkade försiktigt bort hennes tårar med sin tumme. Hon kämpade med fyra ord genom den ihopdragna halsen.
– Lova mig en sak.
Hennes röst var svag och ynklig men orden var ändå bestämda. Han såg forskande in i hennes ögon i någon minut innan han svarade,
– Vad som helst.
Hon drog ett djupt, smärtsamt andetag och sa,
– Kom hem igen.
Hon slog ner blicken när ögonen återigen blev tårfyllda. Varsamt lyfte han upp hennes haka och tvingade henne att se på honom.
– Jag lovar.
Sedan kysste han henne mer passionerat än någonsin. När de släppt taget om varandra stirrade de in i varandras ögon så länge att man skulle ha kunnat tro att de drunknat. Tillsist gav han henne en sista smekning över magen och en sista klapp på kinden innan han lyfte upp sin militärutrustning och gick mot den väntade bussen.
Hon stod länge och såg efter hur hennes älskade försvann bort i fjärran. Hon visste att hon aldrig mer skulle få se honom. Plågat vände hon sig åter mot stupet. Sedan långsamt ett steg fram. Nu kunde hon känna sina tår vila utanför markslutet. Solen höll precis på att gå upp längre bort framför henne och spred ett gulorange sken över dalen nedanför. Återigen började hon fantisera om det magiska luftlandet framför henne. Om hur det skulle vara att aldrig mera känna eller tänka. Och samtidigt smekte hon varsamt över magen i små cirkelformade rörelser.
Tjenare här sitter jag och blir halvt tårögd. Inte bra eftersom jag verkligen inte har lust att sminka om mig. Nu drar jag till skolan, polarn. Höhö där var jag rolig.
Yours sincerely invisiblefrog
Efter regn kommer solsken
Eftersom jag inte tänker gå in på vad det är jag måste förändra förstår jag att det här är smått förvirrande för er. Men oroa er inte, grodan kommer inte sluta blogga! (Hemska tanke liksom?)
Så nu, efter en glass och en liten toblerone, är jag beslutsam över att bli en lycklig groda. En lycklig groda som kommer leva ett långt och underbart liv med en lång och underbar prins. Livet är för kort för att ödslas på att må dåligt, därför tänker min nya livsambition vara att må bra! Ni vet vad det betyder? Japp, här kommer det ätas mycket glass och chips. Love it.
Du är det finaste jag vet, du är det vackraste i världen.
Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna,
som fåglarna, som blommorna på marken.
Du är min ledstjärna och vän, du är min tro, mitt hopp, min kärlek.
Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon, mina skuldror,
mina händer och mitt hjärta.
Friheten är ditt vackra namn, vänskapen är din stolta moder,
rättvisan är din broder, freden är din syster,
kampen är din fader framtiden ditt ansvar.
Ja du är det finaste jag vet, du är det dyraste i världen.
Du är som stjärnorna, som vindarna, som vågorna,
som fåglarna, som blommorna på marken.
// "Du är det finaste jag vet" av Björn Afzelius
Sedan vill jag tipsa om en av awesome blogg! Helt otroligt att jag inte snubblat över den innan. http://egoinas.se/ LÄS! Helt underbar människa och en helt underbar blogg. Grodan gillar. Yours sincerely invisiblefrog
Snedvriden självbild
Varför måste man sätta rubrik... onödigt
Tystnaden var uppbyggd av sorg och förtvivlan, av smärta och av tårar
Den kvävde ljudet av flickans andetag, ljudet av hennes hjärtas slag
Kompakt som en betongvägg som stänger ute allting från omvärlden
Desperat började flickan skrika, försökte bryta tystnaden med sin röst
Men ljudlösheten låg kvar oberörd, då den endast fanns inom henne
Sten för sten hade hennes själ staplat, för varje gång det sved
För att skydda henne, för att rädda henne, från ord och ljuds ondska
När den inre tystnadens mur väl är uppbygd, kan den inte rivas ner
Ord och fnysningar kan såra mer än vad folk tror.
Tråkigt? Jag? Pyttsan. Gick ju till och med en lång promenad i två timmar förut. Hur kul kan man ha liksom?
Yours sincerely invisiblefrog
Gomorron
Fast vänta. Nu hör jag något annat ljud. Ljudet av min pojkväns djupa andetag. Han är så fin när han sover. Vacker. Fast jag föredrar honom ändå när han är vaken. Då kan han ju krama om mig riktigt ordentligt, samt diska.
Funderar på om jag ska väcka honom eller inte. Ta vara på dagen så att säga. Men det känns lite väl elakt. Tror jag läser lite istället, länge sedan jag gjorde det.
Nej jag har ingenting vettigt att skriva, jag är för tusan nyvaken. Hoppas ni alla har en härlig vilodag, själv spenderar jag den i rosa mjukisbyxor. Tänk den synen. En groda i rosa mjukisbyxor. Smexigt.
Yours sincerely invisiblefrog
Personligt. You have been warned.
Jag har under mitt liv många gånger blivit kallad glupsk. Folk har anmärkt på hur jag använder bestick och skrattat när jag skurit (massakerat) min pizza. Folk har påpekat MÅNGA gånger att jag går inåt med fötterna.
Visst skrattar man med, låtsas som att det inte spelar någon roll. Sedan sitter man här. Flera år senare och får röda fläckar av skam i ansiktet över alla sina brister. För åtminstone jag tar åt mig av kommentarer. Kanske är jag överkänslig, men sist jag kollade i lagboken är inte det något brott.
Jag har gått ner ett par kg sedan november månad. Främst på grund av att jag hade körtelfeber i två veckor vilket innebar att det jag fick i mig var långt under det en människokropp behöver. När jag blev frisk var jag fascinerad. Så här lite hade jag inte vägt sedan kanske mellanstadiet-början av högstadiet. En speciell kommentar som har etsat sig fast i mig gick igenom min hjärna. Jag var 14 år, hade nyss börjat åttonde klass, och det var dags för check up hos skolsystern. Vägning, mätning och allmänt skolsystergrejs. Det här, var vad min dåvarande skolsyster sa till mig:
"Ja.. du ligger ett streck över på BMI skalan. Så det hade inte skadat att gå ner lite."
Jag var fjorton år. Normalbyggd och spelade fotboll 2-3 gånger i veckan sedan 7 år tillbaka. Ändå kom jag hem från skolan den dagen, tittade mig i spegeln, och kände mig som att jag var fulast i världen.
BMI tar inte överhuvudtaget hänsyn till faktumet att muskler väger mer än fett. Att man använder det som en riktlinje, visst. Men att de ens har mage att säga till unga flickor och pojkar att de borde gå ner i vikt bara på grund av BMI skalan, är enligt grodan INTE okej. Hade jag nu varit överviktig, då hade jag antagligen redan vetat om det från innan. Nu var det så att jag hade benmuskler, vilket man får av fotboll, men hon tittade inte ens på mig när hon fällde kommentaren. För en liten graf i datorn är uppenbarligen mer sann och riktig än verkligheten.
Så mycket onödiga tårar jag fällt över min kropp. Så mycket slag min självkänsla har varit tvungen att ta. Så mycket skada jag gjort mig själv, allt bara för några omedvetet och medvetet fällda kommentarer.
Det är dags för oss alla att vakna upp och vara nöjda med de vi är - inklusive grodan. That's one of my goals in life, and I'm almost there. Because I'm worth it.
Yours sincerely invisiblefrog
One step at the time
Det pirrar i magen av förväntan när det går uppåt.
Sedan kommer den skräckinjagade färden neråt.
Men ibland kan det hända att vagnen fastnar mitt i nerfärden.
Att man inte vänder tillbaka upp igen.
Oavsett hur länge man sitter fast så känns det obehagligt.
För att få fart på vagnen behöver man hjälp.
Hjälp utifrån, från medmänniskor omkring en.
Och långsamt igen börjar vagnen rulla och vända uppåt.
Och det är så jag tror att man orkar med livet.
Med hjälp av familj, vänner och andra i ens närhet.
Glöm bara inte att ta ett långsamt steg i taget, det löser sig tillslut.
// invisiblefrog
Kvällstankar som bankar
Hennes idol är skyltdockan som står i fönstret utanför butikerna. Denna perfekt formade varelse. Naken eller påklädd, den är alltid lika ståtlig och vacker. Det är som magi.
Hon går hem varje dag och ställer sig framför spegeln. Drar in magen, håller andan och granskar effekten i spegeln. Nästan. Hon är nästan där nu. Bara några kilo till så har hon samma midja som skyltdockan. Några kilo till så är hon framme vid sitt mål. Perfektion.
Om man skulle bli fixerad av att beundra sin egen och andras kroppar, räknas det då som positiv kroppsfixering? Är det överhuvudtaget nyttigt med någon sorts fixering? Var går gränserna? Vad tänker du när du hör ordet fixerad?
Jag har ingen aning vad jag vill komma fram till i det här inlägget. Mest vill jag bara poängtera hur vackra alla människor faktiskt är.
Se dig själv i spegeln. Du är en underbar varelse. Du har fått förutsättningar för att leva. Du har en näsa, för att kunna känna de mest fantastiska dofterna. Du har två ögon för att kunna se färgerna i vinden. Du har en mun för att känna smaker av lycka.
Fast nej. Nu ljög jag. Du ser ingenting av det jag just beskrev. För de sakerna jag pratar om är ingenting som du kan röra vid, ingenting som sitter på kroppen. Jag pratar om din själs näsa, för att kunna lukta på livets möjligheter. Jag pratar om din själs ögon, för att kunna njuta när du ser dina fina egenskaper. Jag pratar om din själs mun, för att kunna smaka på det beröm du förtjänar varje dag.
Yours sincerely invisiblefrog
Skryt om hur bra ni är
Vem vill sitta och läsa om nallebjörnar, rakade ben och O´boy med daimsmak? Inte jag i alla fall. Just därför jag skriver om de istället.
"Naaaw...vem är den där lilla sötnosen"
"Ähum du?"
"...Du skämtar?"
"Nej, det där var du för ca 1 och ett halvt år sedan"
"Men lägg av... hur såg jag ut?!"
"Vadå, du sa ju nyss att bilden var söt?"
"Jamen det var ju innan jag förstod att den var på mig"
Folk som träffar mig tror att jag är en plugghäst utan något liv.
Folk som känner mig tycker däremot att jag är galen och impulsiv.
Jag för min del tycker att jag är allmänt knas i bollen men förbannat smart och rolig när jag tar initiativ.
Boys and girls - be proud of yourselves. Ni är alla som marängtårta. Söta och perfekta. Don't be afraid to say it.
Yours sincerely invisiblefrog
Saknad
Är det inte märkligt hur mycket man inser att man älskar en person när man får reda på att man inte kommer få träffa den på aplänge?
Satt vid datorn till klockan halv två inatt och bara deppade ihop totalt. Anledningen? Jag kanske inte kommer få träffa min fining förrän om 3-4 veckor. Vi kan inte ses i helgen eftersom hans familj är på besök och jag vill inte tränga mig på. Kan inte ses nästa helg eftersom han då istället åker till sin familj och firar sin bror. Sedan kanske han skulle följa med de till fjällen för att åka skidor så där försvann en helg till. I fjällen är det inte ens säkert att han har internet så chatt eller skype blir det inte heller. (Båda har fullt upp på vardagarna med skolan.)
I-landsproblem? Kanske. Men det gjorde ont ändå. Han betyder så otroligt mycket för mig och tanken på att jag ska stå på egna ben i ca en månad gör mig (lite pinsamt nog) gråtfärdig. Som jag nämnde i tidigare inlägg är jag berorende av trygghet. Så försvinner den som ger mig mest trygghet av alla ifrån mig i en evighet (känns som det i alla fall) och jag vet inte hur jag ska hantera det.
Eller ja, klart jag överlever. Blir bara att fokusera på andra saker, typ klippa tånaglarna, men vad gör jag när jag gjort klart allt? När jag sitter helt ensam och bara stirrar in i väggen och lyssnar på tickandet från klockan i köket?
Thank God for my Herr Nilsson. Har åtminstone någon som jag kan krama. Fast det bästa är att han inte ens klagar om han blir blöt på huvudet av vissa salta droppar.
Får jag sluta vara en sån mes. Har ju den här lurvbollen också.
Yours sincerely invisiblefrog
Hurra för nallar och company
| Ja det må så vara, att en människa jag är. Men innebär det automatiskt, att jag passar in just där? Där alla beter sig som ”djur”, även om jag vet att vetenskapen sa. Att den apa vi satt i bur, vår egen förfader var. Skitsnack bakom ryggen, finns det i djurens värld? Eller är det bara något, vi människor håller kär? Fundersam och trött, jag ut genom fönstret stirrar. Tankarna in och ut, de runt i huvudet virrar. Kanske är det så, att jag senare den kunskapen har. Att livet hade varit lättare, om jag blott en apa var. // invisiblefrog Bilden är på min Herr Nilsson som jag delar säng med när jag inte är hos min prins (wow snacka om att den meningen lät pervers). Jag fick Herr Nilsson när jag var tre år då pappa vann honom på något sånt där hjul på Liseberg. Sedan dess har han alltid funnits med i mitt liv. Barnsligt att jag fortfarande sover med ett gosedjur? Tycker inte jag. Jag tycker vi undervärderar den tröst ett gosedjur kan ge oss, även om vi inte är barn. Att ha något mjukt att krama, som dessutom alltid funnits i ens liv, ger en trygghet. När jag är trygg blir jag också mer rationell och tar bättre beslut. Därför är jag lite rädd nu när jag börjar närma mig punkten i mitt liv då jag ska flytta hemifrån. Självklart kommer min älskling ge mig trygghet. Men de dagarna han inte sover hemma då? När han jobbar sent eller vad som helst? Var finns min trygghet någonstans då? För jag är en person som har ett stort behov av just trygghet då jag hetsar upp mig över småsaker väldigt lätt och sedan halvt hyperventilerar över saker som jag gjort eller ska göra. Lite konstig är jag, men vem är inte det? Förmodligen har alla någon "konstig" egenskap som de inte känner till eftersom det inte är konstigt för dem själva men uppenbart för andra. Fast det gillar jag. Man ska vara lite konstig - annars blir det så lätt tråkigt i livet. Summan av kardemumman är att jag vill ge eloge till alla gosedjur. Vilken glädje ni sprider omkring er. Tack. Yours sincerely invisiblefrog |
