"Varför har jag så stor näsa?"

"Varför ser mitt hår ut som en golvmopp?"

Osv.

Kommentarerna har haglat ner och rispats in i min själ. Lämnat öppna sår, färdiga för omvärlden att strö salt i genom blickar, ord och gärningar. Visst har många hällt liter av salt. Visst har det svidit. Visst har det ibland blivit för mycket. 


Ändå lyckades jag se det. Det där jag inte kunnat se på år. Det där som inte mina ögon varit kapabla till att se under allting jag staplat i vägen. 

Jag såg mina bra delar. Jag såg hur fin jag är. Jag såg MIG. 

Och jag kände hur, kanske inte alla, men några utav såren började läkas. 


Mina fel och brister är bara fel och brister om jag, eller andra, gör de till det. Att acceptera sig själv och sitt utseende är inte alltid egoism eller narcissism, det kan helt enkelt bara vara att inse att man är bra och fin som man är. Att man duger. 



Mitt favoritcitat från bibeln:

"Du är alltigenom skön min vän, på dig finns ingen fläck." Höga Visan 4:7