Varför har många människor en så stor tendens att tycka illa om sig själva? Varför skadar unga tjejer och killar sig själva i strävan att leva upp till de skönhetsideal som blivit normen? Varför kommenterar vissa att någon kroppsform är dålig? Varför startas det inte festivaler som hyllar ALLA sorters kroppar? Fast det är klart. Det kanske skulle räknas som kroppsfixering, och det vet ju alla att det är negativt? Eller skulle man faktiskt kunna ändra termen? Vända den till något positivt?

Om man skulle bli fixerad av att beundra sin egen och andras kroppar, räknas det då som positiv kroppsfixering? Är det överhuvudtaget nyttigt med någon sorts fixering? Var går gränserna? Vad tänker du när du hör ordet fixerad? 


Jag har ingen aning vad jag vill komma fram till i det här inlägget. Mest vill jag bara poängtera hur vackra alla människor faktiskt är.

Se dig själv i spegeln. Du är en underbar varelse. Du har fått förutsättningar för att leva. Du har en näsa, för att kunna känna de mest fantastiska dofterna. Du har två ögon för att kunna se färgerna i vinden. Du har en mun för att känna smaker av lycka. 

Fast nej. Nu ljög jag. Du ser ingenting av det jag just beskrev. För de sakerna jag pratar om är ingenting som du kan röra vid, ingenting som sitter på kroppen. Jag pratar om din själs näsa, för att kunna lukta på livets möjligheter. Jag pratar om din själs ögon, för att kunna njuta när du ser dina fina egenskaper. Jag pratar om din själs mun, för att kunna smaka på det beröm du förtjänar varje dag.