Är det inte märkligt hur mycket man inser att man älskar en person när man får reda på att man inte kommer få träffa den på aplänge?

Satt vid datorn till klockan halv två inatt och bara deppade ihop totalt. Anledningen? Jag kanske inte kommer få träffa min fining förrän om 3-4 veckor. Vi kan inte ses i helgen eftersom hans familj är på besök och jag vill inte tränga mig på. Kan inte ses nästa helg eftersom han då istället åker till sin familj och firar sin bror. Sedan kanske han skulle följa med de till fjällen för att åka skidor så där försvann en helg till. I fjällen är det inte ens säkert att han har internet så chatt eller skype blir det inte heller. (Båda har fullt upp på vardagarna med skolan.)

I-landsproblem? Kanske. Men det gjorde ont ändå. Han betyder så otroligt mycket för mig och tanken på att jag ska stå på egna ben i ca en månad gör mig (lite pinsamt nog) gråtfärdig. Som jag nämnde i tidigare inlägg är jag berorende av trygghet. Så försvinner den som ger mig mest trygghet av alla ifrån mig i en evighet (känns som det i alla fall) och jag vet inte hur jag ska hantera det.

Eller ja, klart jag överlever. Blir bara att fokusera på andra saker, typ klippa tånaglarna, men vad gör jag när jag gjort klart allt? När jag sitter helt ensam och bara stirrar in i väggen och lyssnar på tickandet från klockan i köket?

Thank God for my Herr Nilsson. Har åtminstone någon som jag kan krama. Fast det bästa är att han inte ens klagar om han blir blöt på huvudet av vissa salta droppar.


Får jag sluta vara en sån mes. Har ju den här lurvbollen också.


Yours sincerely invisiblefrog