Hurra för nallar och company

Ja det må så vara, att en människa jag är. Men innebär det automatiskt, att jag passar in just där? Där alla beter sig som ”djur”, även om jag vet att vetenskapen sa. Att den apa vi satt i bur, vår egen förfader var. Skitsnack bakom ryggen, finns det i djurens värld? Eller är det bara något, vi människor håller kär? Fundersam och trött, jag ut genom fönstret stirrar. Tankarna in och ut, de runt i huvudet virrar. Kanske är det så, att jag senare den kunskapen har. Att livet hade varit lättare, om jag blott en apa var. // invisiblefrog Bilden är på min Herr Nilsson som jag delar säng med när jag inte är hos min prins (wow snacka om att den meningen lät pervers). Jag fick Herr Nilsson när jag var tre år då pappa vann honom på något sånt där hjul på Liseberg. Sedan dess har han alltid funnits med i mitt liv. Barnsligt att jag fortfarande sover med ett gosedjur? Tycker inte jag. Jag tycker vi undervärderar den tröst ett gosedjur kan ge oss, även om vi inte är barn. Att ha något mjukt att krama, som dessutom alltid funnits i ens liv, ger en trygghet. När jag är trygg blir jag också mer rationell och tar bättre beslut. Därför är jag lite rädd nu när jag börjar närma mig punkten i mitt liv då jag ska flytta hemifrån. Självklart kommer min älskling ge mig trygghet. Men de dagarna han inte sover hemma då? När han jobbar sent eller vad som helst? Var finns min trygghet någonstans då? För jag är en person som har ett stort behov av just trygghet då jag hetsar upp mig över småsaker väldigt lätt och sedan halvt hyperventilerar över saker som jag gjort eller ska göra.  Lite konstig är jag, men vem är inte det? Förmodligen har alla någon "konstig" egenskap som de inte känner till eftersom det inte är konstigt för dem själva men uppenbart för andra. Fast det gillar jag. Man ska vara lite konstig - annars blir det så lätt tråkigt i livet. Summan av kardemumman är att jag vill ge eloge till alla gosedjur. Vilken glädje ni sprider omkring er. Tack. Yours sincerely invisiblefrog