Novell
Vinden fick en slinga av brunt hår att bryta sig fri från den pedantiska håruppsättningen. Den virvlade runt en stund och lade sig sedan till ro vid hennes högra, blågröna öga. Även om det kittlades brydde hon sig inte om att flytta undan den. Hon stirrade stint på stupet som bredde ut sig framför henne. Aldrig skulle hon väl ha trott att något så skräckinjagande kunde vara så vackert samtidigt. Det abrupta slutet av landmark som ledde in i en magisk värld där endast luft existerade. Hon slöt ögonen en stund och fantiserade om hur det skulle kännas att alltid leva där. En värld där hon levde ett med luften, där ingenting annat fanns som störde. Där hon bara flöt omkring. Utan att tänka. Utan att känna. Där hon bara existerade och sedan inget mer…
Hennes öron uppfattade ljudet av fotsteg och hennes sinne återvände till verkligheten. Ljudet närmade sig platsen där hon stod för att slutligen stanna upp. När hon kände handen som varsamt lades på hennes axel sköljde bara en lätt rysning igenom hennes kropp. Hon hade redan vetat att det var han.
Försiktigt lade han tillrätta den förirrade hårtesten på sin ursprungliga plats och lät sedan handen varsamt smeka längs hennes kindben. Med den andra handen förde han lätt hennes slanka kropp bakåt, bort från stupet. Hon kunde känna hans varma kropp mot sin rygg, känna doften av hans rakvatten. Samma lukt hon hade känt från hans kropp de senaste fem åren. Hon tog ett djupt andetag och drog in sötman och aromen av sin älskade medan hon fortsatte hålla blicken bort från honom. Mot fjärran.
– Älskling, det är snart dags.
Hans röst var len och orden präglades av omsorg. Hon hade aldrig förut känt sig så sorgsen över att höra hans ljuva stämma. Halsen snördes smärtsamt ihop och hon kände de välbekanta tårarna välla upp i ögonen. Det blev svårt att andas. Han måste ha känt hur hennes kropps ställning skiftade för han slog armarna om henne och började tröstande och långsamt vagga henne från sida till sida.
– Du vet att jag älskar dig Esmeralda. Du vet att jag för evigt är fångad av ditt hjärta likt en fluga är fångad i en spindels nät.
Hon svarade inte. Det var fortfarande svårt att andas normalt och orden fastnade i hennes hals innan de hann ut. Tårarna rann i smala linjer ner för hennes kinder och droppade ner på hennes blåsilvriga sjal. Ett litet sting av trygghet letades sig dock in i hennes ryggrad när hon kändes hans välbekanta famn. En lång tid passerade utan att någon sa något. Det var han som slutligen bröt tystnaden.
– Snälla, var inte ledsen. Hans röst var som en viskning och hon kunde höra smärtan i den. Du måste vara stark gumman.
Hans händer letade sig försiktigt ner till hennes mage där de vördnadsfullt smekte hennes utbuktning i små cirkelformade rörelser. Hon kände en lätt spark inifrån och kunde inte låta bli att le i all sorgsenhet vid förnimmelsen av stöten mot hennes inre.
– Du måste vara stark för er bådas skull.
Hon svalde hårt och vände sig om mot honom. Hans ögon var dystra men blicken lyste av en glödande passion. Ett litet försök till ett leende letade sig fram vid hans mungipa och han torkade försiktigt bort hennes tårar med sin tumme. Hon kämpade med fyra ord genom den ihopdragna halsen.
– Lova mig en sak.
Hennes röst var svag och ynklig men orden var ändå bestämda. Han såg forskande in i hennes ögon i någon minut innan han svarade,
– Vad som helst.
Hon drog ett djupt, smärtsamt andetag och sa,
– Kom hem igen.
Hon slog ner blicken när ögonen återigen blev tårfyllda. Varsamt lyfte han upp hennes haka och tvingade henne att se på honom.
– Jag lovar.
Sedan kysste han henne mer passionerat än någonsin. När de släppt taget om varandra stirrade de in i varandras ögon så länge att man skulle ha kunnat tro att de drunknat. Tillsist gav han henne en sista smekning över magen och en sista klapp på kinden innan han lyfte upp sin militärutrustning och gick mot den väntade bussen.
Hon stod länge och såg efter hur hennes älskade försvann bort i fjärran. Hon visste att hon aldrig mer skulle få se honom. Plågat vände hon sig åter mot stupet. Sedan långsamt ett steg fram. Nu kunde hon känna sina tår vila utanför markslutet. Solen höll precis på att gå upp längre bort framför henne och spred ett gulorange sken över dalen nedanför. Återigen började hon fantisera om det magiska luftlandet framför henne. Om hur det skulle vara att aldrig mera känna eller tänka. Och samtidigt smekte hon varsamt över magen i små cirkelformade rörelser.
Tjenare här sitter jag och blir halvt tårögd. Inte bra eftersom jag verkligen inte har lust att sminka om mig. Nu drar jag till skolan, polarn. Höhö där var jag rolig.
Yours sincerely invisiblefrog
