Mamma och pappa har berättat att det var en väldigt händelserik födelse. Vid tre tiden på natten den andra maj, när det var en riktig jobbig storm ute, insåg min mor att det inte bara var gaser som tryckte på utan även en liten plutt som tröttnat på att ligga i en trång mage i 9 månader. Med min bror som barnvakt över min storasyster (2 år at the time. Syster alltså, inte bror.) knödde pappa in mamma i framsätet av bilen och försökte sig på att starta åbäket. No freaking way svarade startmotorn och la av. Efter att ha knuffat igång bilen mot en nerförsbacke lyckades pappa på något mirakulöst sätt undvika alla polisbilar i stan då han var tvungen att köra mot rött ljus för att inte vara tvungen att stanna så att skiten fick en chans att lägga av igen. Eller ja en anledning kan också ha varit att det var på håret att jag inte ploppade ut ner på bilmattan där och då. Visade min mamma nåd och ploppade inte ut förrän vi var framme vid Sahlgrenska sjukhus, för just så snäll är jag, och alla på jorden var lyckliga. Min familj var det i alla fall.