Fick ett litet helvete några veckor i februari 2009 och funderade starkt på saker man inte får tänka på. Vill ni ha en bättre förklaring? Sure why not.

 

Det hela började med att jag en rast satt på en bänk vid skåpen och läste, vilket jag spenderade de flesta rasterna med, och en äldre tjej och kille närmar sig mig. 

 

De: "Känner du ****** *******?" (killnamn)

 

Det började bli en riktig obehaglig stämning i luften och de fortsatte sitt hånande en liten stund medan jag med darrig röst försökte försvara mig. Jag var nämligen oskuld vid tillfället och att då få ett rykte om mig på det sättet skrämde skiten ur mig. Att överhuvudtaget skriva ner det här gör att jag fylls med obehag. 

 

Tillsist gick de därifrån och jag återgick med skakande händer till min bok. Någon minut senare hörde jag elaka skratt och viskningar från våningen ovanför (skolan är byggd så att den översta våningen har som en slags balkong över den mittersta våningen) mitt skåp och jag kände instinktivt att något var fel. Innan jag hann reagera kastades vatten över mig och min bok uppifrån och skratten blev högre. Med tårar brännande i ögonen kastade jag in min bok i skåpet, sprang till toaletten och försökte desperat torka bort vatten från hår, ansikte och kläder innan lektionen började.

Engångsföreteelse? Think again. Nästa gång satt jag vid samma bord som mina klasskamrater och pluggade kemi i studiehallen (mittendelen av mittersta våningen) och samma känsla av att något var fel slog mig sekunder innan vattnet återigen droppade från mitt hår. Efter den tredje gången, då de gick över till att kasta våta pappersbollar på mig, brast det för mig och jag gick till en lärare som genom en annan lärare äntligen fick slut på det. Något av det värsta jag varit med om, men jag överlevde. För jag var och är starkare än omogna skitungar och deras problem.