Efter en väldigt skön vandring började vi närma oss det stället där vi började och det är nu som den halva ihjälslagningen kommer in. Min älskade men ibland dåraktiga pojke valde nämligen en väldigt knepig väg när vi skulle ta oss ut från skogen till "bilvägen" (ni andra som också bott på landet vet vad jag menar, grusväg kantad med skog). Jag som är känd för att göra klantiga saker, exempelvis spilla filmjölk på min nyinköpta laptop och sedan spilla ut resten i sängen, var väl lagom optimistisk över hur jag skulle ta mig fram. Jag tog aldrig någon bild vid det här läget men det var katastrofalt svårt. Ruttna träd, "ministup" och stenar som helt plötsligt lossnade under mina fötter. 

 

Jag hittade ett ställe tillsist som jag tyckte såg mindre livsfarligt ut och försiktigt tog jag mig neråt med bärburken i handen. Första steget gick bra, tills marken under mig försvann i ett förbannat hål vilket gjorde att min balans for ut i kosmos och jag panikslagen slår i högersidan av kroppen mot en stor sten och hamnar på rumpen. (Bären klarade sig, locket var på)! Det var seriöst nära att jag började lipa. Istället förvandlade jag min chock och smärta till ilska och efter mycket om och men tog jag mig upp på fötter.

 

Vid det här laget stod redan Johannes på vägen och tittade lite småroat på mig. För klar var jag ju naturligtvis inte. Jag hade en hel armé brännäslor mitt i vägen för där jag behövde gå och jag hade inte direkt långbyxor. Mörbultad och arg gick jag försiktigt ett steg i taget genom minfältet av nässlor, skräckslagen över tanken att ramla in i dem. Jag överlevde! Surare än någonsin men levande. Yay!

 

 

Väl hemma hos Johannes föräldrar igen försökte jag imponera genom att laga blåbärspaj. Det lyckades.