För mycket händer i min hjärna just nu. Tankar inför läger, hösten och livet i största allmänhet. Hur man i ena sekunden knappt kan andas i lycka och tacksamhet för livet för att i nästa ligga i fosterställning och göra som när man var liten. Blunda. För när man blundade syntes man inte. Då kunde inget ont nå en. Nu är jag vuxen och jobbiga saker försvinner inte bara för att jag blundar. Det jobbiga är kanske inte synligt för mig när jag stänger ögonlocken men jag är lika synlig som innan. Det jobbiga kommer fortsätta peta på mig tills jag öppnar ögonen, tar itu med det och sedan skickar det till neptunus. 

 

Sen finns det naturgodis som löser det mesta. Man kan bara inte vara på dåligt humör med en påse bredvid sig. I varje fall inte jag. Bjuder på två egopics från veckan som gått.